söndag 13 juli 2014

Att våga är att förlora fotfästet...


"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv"
 Søren Kierkegaard

Att kasta sig ut i det okända och utmana sina rädslor är bland det mest spännande man kan göra som människa. Det behöver inte betyda att livet alltid behöver levas "on the edge", men ibland tror jag att man blir starkare av att släppa taget för en stund och göra saker som man aldrig trodde man varken kunde eller vågade. 

För några år sedan tog jag ett sådant beslut. I samband med några vänners bröllop i södra Frankrike fick jag möjlighet att hoppa fallskärm. Ända sedan jag var liten och såg fallskärmshoppare kasta sig ut för branta klippväggar har jag haft suget. Det där suget att våga göra någonting som egentligen är helt idiotiskt, men ack så spännande.  

Efter att ha kört i många mil upp till de sydligaste franska alperna var det så dags. Jag skulle göra det! Jag skulle få vara med om det där som jag gått och väntat på ända sedan jag var liten flicka. När vi väl så kommer upp på bergskammen blir jag först lite besviken. Visst var det brant och visst var det långt ner till marken i dalen, men det var inte alls så där dramatiskt som jag hade hoppats på. 

Jaja, tänkte jag. Jag får väl utmana mig själv med brantare klippor någon annan gång i livet. Min besvikelse skulle dock snabbt förbytas till ett mer nervpirrande tillstånd än någonsin tidigare hade upplevt. Efter att ha sett de andra fallskärmshopparna ge sig iväg en efter en insåg jag nämligen att vi inte skulle ner- vi skulle UPP. Jag tog ett djupt andetag och lyssnade intensivt till den franska instruktörens smått oseriösa instruktioner. 

Det här kommer att sluta i fullständig katastrof tänkte jag när jag blickade upp mot den vackra himlen och såg att fallskärmshopparna var högre upp än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Och så var det så plötsligt min tur. Min instruktör, som jag skulle göra tandemhoppet med, ställde sig bakom mig och satte fast oss ordentligt. När jag såg de tunna snörena som skulle bära både mig och honom steg pulsen.

Allez, Allez!! ropade min galna instruktör. Nu springer vi! Och som jag sprang. Det var liksom inte läge att dra sig ur nu. Samtidigt ifrågasatte jag verkligen mig själv och undrade om jag var riktigt frisk som hade tagit det här beslutet. På en sekund tog sedan vinden tag i fallskärmen och vi var uppe i luften. Mina händer höll krampaktigt i de små vajrarna till fallskärmen och jag såg hur de skakade. Jag var fullkomligt livrädd. Relax, relax! Instruktörens upprepade mantra var kanske menat att inge trygghet, men just där och då fanns det inga ord i världen som kunde få min puls att dala. Jag hängde i två små snören tillsammans med en fransman med några få vajrar som enda förbindelse mellan fallskärmen och oss, dvs mellan liv och död.

Måtte detta vara över snabbt tänkte jag för mig själv. Men instruktören insisterade.

- It's you lucky day today. The weather conditions are really good today so instead of being up here for 20 minutes we will be here for almost an hour.

En timme!!?!?! Är människan spritt språngande galen undrade jag. Det här är ren och skär galenskap. Efter en stund började jag dock till min förvåning ändå känna mig mer tillfreds med tillvaron. Jag kunde dock inte förstå varför det inte hände något. Vi var bara stilla i luften utan en tillstymmelse till adrenalinkickar i form av branta svängar eller häftiga passager. 

Efter ett tag frågade jag instruktören hur högt upp vi var. Drygt 2500 meter säger han då. Och eftersom jag visste att vi hade börjat på en höjd av cirka 1000 meter över havet blev jag helt förstummad. Hade vi stigit över 1500 meter? Mitt hjärta började återigen dunka intensivt samtidigt som jag ganska snabbt insåg att det bara var att gilla läget. Jag kunde ju knappast ta av mig selen och tacka för mig. Nej, jag var fast här uppe bland molnen.

Min panik förbyttes sedan i fullkomlig tillfredsställelse. De här var bland det mäktigaste jag upplevt. Så lugnt och tyst. Så vackert och fridfullt. Att se moder jord från ovan i varmt eftermiddagsljus med alla vackra berg, vatten och kullar var något alldeles extra. Vi svävade fritt och det enda jag hörde var vinden som tog tag i fallskärmen. Magiskt är bara förnamnet. Jag var fri som en fågel.

Någon halvtimme senare avbryter så min käre fransman mitt meditationstillstånd genom att fråga:

- Do you trust me?

Vad svarar man på en sådan fråga? Jag fick fram ett svagt litet JA. Vad hade jag för val? Vi befann oss ju 2500 meter över havet och den enda person som kunde ta ner mig var just han.

- Trés bien! Because I will try something with you that I normally just do with people that have been jumping for a while.

Ok. Vad var det frågan om nu? Samtidigt hade min nyfikenhet och äventyrslusta tagit över min rädsla så Go for it! tänkte jag.

Jag hann inte mer än att ge mitt godkännande förrän fallskärmen vrids om i ett tvärt kast. Plötsligt förbyts den fridfulla tillvaron till en dödstornado. I en nedåtgående spiralformation fullkomligt störtar vi över tusen meter ner mot dalen. Jag gallskriker och ser hela mitt liv passera. Jag hinner be min familj om förlåtelse för mitt dumdristiga beslut och hinner säga hejdå till mina vänner. Bilder från min barndom passerar revy samtidigt som de tvära svängarna gör mig både yr och illamående. Tack för min tid på jorden tänker jag medan jag ser de branta klipporna på bergssluttningar närma sig med en hiskelig fart.

I samma stund som jag tror att det är kört rätar så instruktören upp fallskärmen igen och vi seglar lugnt ner för landning på en högplatå. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Ändå är jag helt upprymd av upplevelsen när vi väl landar. Adrenalinkicken var total och jag kände mer än någonsin tidigare att jag verkligen levde. 

Denna upplevelse tar jag med mig för evigt. Den har också gett mig tilltro till att lita på andra människor, men också att lita på mig själv. Vi människor klarar mer än vad vi tror och genom att utmana våra rädslor och kasta oss ut i det okända så växer vi.






Lita på din inre styrka!

/Anna 


2 kommentarer:

Unknown sa...

O hu vad modig du va. Jag som tycker det är läskigt att flyga.....

Unknown sa...

Det var bland det läskigaste jag varit med om, men samtidigt den häftigaste av adrenalinkickar. Du borde prova på Kerstin ;)