onsdag 12 november 2014

Fuck cancer


Äckliga, avskyvärda och fruktansvärt hemska sjukdom. Med ditt aggressiva sätt raserar du tillvaron för så många människor. Varför?

Du har funnits och finns ständigt i min närhet. Ändå kan jag aldrig vänja mig vid tanken på dig. Jag är fullkomligt livrädd för att du ska drabba någon av mina nära och kära. De personer som jag tycker så mycket om.

Och så kommer du igen. Helt utan förvarning. Som ett dundrande svart åskoväder med hemska blixtrar tränger du dig på. Återigen oinbjuden. Du knackar inte ens på. Bara kliver in med din ondska och ditt djävulskap. Det blixtrar till och du är återigen här.

I förra veckan fick jag ett fruktansvärt besked. Ett sådant där besked som man som vän aldrig vill få. Min fina vän har drabbats av cancer. Inte ens 40 år gammal och med två små underbara barn och en fin man vid sin sida. Varför? Varför ska du slå hennes liv i spillror? Jag vet att hon är stark. Hon har det finaste hjärta man kan ha och det kommer att hjälpa henne i hennes livs tuffaste match. Hon kommer att klara det! Hon måste!

Men varför? Varför ska hon, liksom många hundratusentals med henne, behöva gå igenom det? Cellgifter, strålbehandlingar, smärta...Varför? Vad har de gjort dig?

Jag har sett cancer på nära håll, men aldrig levt med den själv. Måtte jag aldrig behöva det heller. Samtidigt inser jag att den alltid finns runt hörnet och lurar och att den kan drabba både mig och mina nära och kära. I morgon. I övermorgon. Eller i framtiden. 

Sådana här besked gör verkligen att man ruskas om totalt. Alla vardagsproblem suddas bort och man börjar reflektera över vad som faktiskt är viktigt i livet. Tårarna rinner nedför mina kinder när jag tänker på det. När allt kommer omkring är våra nära och kära och den tid vi har tillsammans det allra viktigaste. I slutändan är det inget annat som spelar någon roll. Livet är så skört...

Ta tillvara på den tid du har med de personer som står dig nära. I morgon kan det vara försent.

Jag finns vid din sida vackra vän!
/Anna

2 kommentarer:

M M sa...

Min vän, tack för dina fina ord! Varje ord du skriver stämmer. Livet är så skört... Jag hoppas klara detta och komma ur det som en stark kvinna, även då vägen dit känns oändligt lång just nu. I sommar är jag förhoppningsvis klar med min resa av behandlingar och då ska vi sitta i solen med ett glas rosé. Eller hur? Det får bli min målbild. <3

Gypset Nomad/Anna sa...

Älskade vän, du kommer att klara det här. Du måste!!! Jag önskar bara att du slapp...Vi ska kämpa gumman! Och i sommar ska vi njuta av inte bara ett glas rosé utan många. Då ska jag bjuda ut dig på en riktigt mysig middag gumman. Bara du och jag <3. Kärlek till dig vännen!