Ända sedan barnsben har penslar, färg, kritor, skissblock och målardukar varit ett närvarande inslag i mitt liv, men det är först nu som jag har börjat måla stora tavlor. Känslan av att stå vid staffliet och låta penslarna leka är magisk. Just där och då är jag i en helt annan värld där vardagens alla måsten och stress är som bortblåsta. Det finns olika sätt att hitta inre ro. Vissa använder sig av yoga, andra meditation. För mig har det blvit måleriet.
Motiven är sällan förutbestämda, men det finns alltid en känsla som målningarna tar sin början i. Beroende på humör och sinnesro tar sig därför tavlorna olika uttryck. Vissa är väldigt färglada, andra mer dämpade.
Ett inslag i mina målningar som ofta kommer tillbaka är ansikten, ofta diffusa. Det är långt ifrån alla gånger som jag har planerat att måla dit dem. Ibland dyker de bara upp i målningen utan att jag medvetet målat dit dem. Den känslan är både häftig och lite skrämmande. Vad vill de säga mig? Och varför dyker de upp?
När penslarna lever sitt eget liv återkommer också ofta strecken, eller tårarna om man så vill. Det kan finnas många förklaringar till varför de finns med, men en tanke är att jag vill bryta av och markera något som annars skulle kännas för snällt eller tillrättalagt. Jag vill ha in dramatik och visa att livet inte alltid är ljust och vackert. Alla människor har mörka sidor, sorg och tårar och det vill jag gestalta. Därför finns det ofta mörka partier i mina målningar även om tavlan i sig är väldigt ljus.
För mig är måleriet allt från terapi till frihet. Miljön och omgivningen är viktig och känns inte den bra blir jag inte heller inspirerad. Och inspiration är a och o.
Låt penslarna leka!
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar