El regalo de mi abuelo

Här är han, abuelo Pepe. Han är förstås inte min riktiga morfar, men under min tid i Málaga blev han och hans fru som mina morföräldrar. Ibland har ålder ingen betydelse och när det kommer till vänskap är det nog sant. Pepe kommer alltid att vara en vän för mig, trots sina 80 år och trots att vi inte alltid tycker och tänker likadant.

Det hela började för drygt 10 år sedan när jag jobbade på Málagas finaste café, Lepanto. Pepe och hans fru var stamkunder på cafét och eftersom vi sågs i princip varje dag så utvecklades en vänskap. Jag blev deras "la rubia".

För några år sedan dog hans fru,"la señora" som hon kallades, och jag kan fortfarande bli ledsen när jag tänker på det. Deras kärlek var så innerlig och de var ett väldigt vackert par. Jag minns henne fortfarande med en så varm känsla. 

När jag träffade Pepe nu senast ville han ge mig något speciellt som ett minne från sin fru, då jag hade betytt mycket för henne. Vi går hem till deras våning och i ett av rummen står en gammal byrå. Pepe drar försiktigt ut en av byrålådorna och jag ser hur hans tårar rinner ner för kinderna. Minnet av la señora blir alltför påtagligt och känslorna starka. Vi gråter en stund tillsammans. Han samlar sig sedan och plockar fram en av hennes allra vackraste sjalar i gräddvit nyans, en sjal som jag vet är väldigt viktig för den äldre generationens andalusiska kvinnor. Sjalarna bär dem nämligen bara vid riktigt speciella ögonblick, som vid tjurfäktningarna, bröllop eller ferian. När jag insåg att han ville att den skulle bli min blev jag oerhört rörd. Det var den finaste presenten han kunde ha gett mig. 

Tusen tack kära abuelo mio!

  

/Anna