Jag må vara en Stockholmstjej som är mäkta stolt över min kära hemstad, men när mitt halvjämtska jag tänker på vidderna i norr klämtar mitt hjärta några extra slag. Jag längtar dit, längtar hem. Jag längtar till en plats där jag själv aldrig har bott, men där min morfar och mormor hade sin gård, där min mamma och hennes syskon vuxit upp, där jag som liten lärde jag mig att åka skidor och där jag åtskilliga vintrar har njutit av frisk fjäll-luft och öppna vidder. Det känns långt in i hjärtat. Det här är en del av mig, min bakgrund.
Jämtland är ett väldigt speciellt landskap. Inte bara för den smäktande vackra naturens skull utan kanske främst för att det finns en speciell jämtländsk stolthet och självklarhet som man sällan möter på andra platser i Sverige. Det patriotiska Jämtland är mäkta stolt över sin flagga, sin president och sin nationalsång. Det finns något väldigt vackert i det. Att höra tusentals jämtar sjunga Jämtlandssången på Jamtli gör mig tårögd och när jag ser de mäktiga fjällmassiven känner jag mig fri. Jämtland är kargt och avskalat, men ändå så varmt och välkomnande.
I morgon åker jag dit och som jag längtar...
"Mæ går på stigom
å leit oss opp öve bakkan,
bort milla åkrom, opp hitat vållom,
der bjällan pingel skvällht
i jænsmässti.
Mæ sir frå höjdom
bort mot åsom,
der kjörsan står milla gålom
bort ditat fjällom vår
der Skuta står
så gnistrenes vit.
:/: Fejen så sjong mæ att’
Jamtland de e lanne vårt!
i tusen år ha mæ hadd'e,
håll'e därför hårt.
Ler ta den friheit
som fedran ein gång at oss ga!
Hen ske mæ læva å minnes allht,
som fedran oss sa!:/:"
Jämtlandssången på jämska, P-G Norman och Bo Oscarsson 1983,
melodi Wilhem Peterson-Berger
/Anna
