Jag har besökt ett antal klassiska sevärdheter i mina dagar
och kan inte låta bli att fascineras över den dragningskraft de har på oss
människor. Det är som att vi har något instinktivt behov att vi måste pricka av
och själva uppleva dem. Inte alla gånger för att de är så spektakulära eller speciella
utan snarare för att kunna säga att ”jag var där”. Visst finns det sevärdheter
som verkligen gör skäl för den uppmärksamhet som de ges; exempelvis Eiffeltornet,
Akropolis eller Forum Romanum. Samtidigt finns det andra utflyktsmål som blir en
ren och skär besvikelse. Ändå ska vi dit. Jag är en av dem och troligtvis du
också.
Lutande tornet i Pisa har aldrig varit något måste för mig,
men när jag nu ändå var i krokarna hade det varit konstigt att inte gå
förbi och se det. Precis som jag
misstänkte innan så var det inte något märkvärdigt.
Visst är det fascinerande att tornet fortfarande står kvar trots sin lutning,
men det stod både rakare och var mindre än jag hade föreställt mig. Dessutom
var omgivningarna inget att direkt hurra för. Det som fascinerade mig var
istället alla de horder av turister som flockades kring tornet i jakt på den
perfekta selfien eller den häftigaste kroppsformationen i luften framför tornet
för att sedan på bild få det att se ut som att man själv minsann tippade det.
Jag blir alltid så full i skratt av denna hysteri. Tills jag
inser att jag själv är en del av den.
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar