På självaste midsommar 1984 såg jag dagens ljus. Nu har 30 år gått och för drygt en vecka sedan firade jag min trettionde födelsedag med ett midsommarfirande i dagarna tre.
Att fylla 30 år är häftigt och jag är otroligt tacksam för allt som jag hittils fått vara med om, men samtidigt är trettioårsdagen också en påminnelse om hur snabbt livet går. Hur hamnade jag egentligen här? 30 år liksom. Det är ju tre decennier!
Vi har bara ett liv och det är nu. Carpe diem må vara ett uttjatat uttryck, men att fånga dagen är viktigt. Jag försöker verkligen att leva här och nu, men självinsikten säger något annat. Att "landa" är svårare än man tror. Även om jag är en livsnjutare som försöker ta tillvara på livets små stunder så är det inte alltid så lätt. Jag vet inte om det var enklare när mina mor- och farföräldrar var 30 år, men jag inbillar mig ändå att livet inte passerade dem i 200 km i timmen. Kanske just för att de levde en dag i taget.
Det var just det där med att hitta balansen mellan presens och futurum...
Är det någon gång på året som jag verkligen landar och insuper dagen till fullo så är det på midsommar. Vackrare högtid finns inte och midsommarbarn som jag är njuter jag av varenda sekund. Av ljuset, blommorna, skratten, sången, maten, dansen och den svenska idyllen.
Det är så vackert att det nästan gör ont...
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar