Från idé till skapande

För en tid sedan började jag skissa på ett sideboard till mitt vardagsrum. Eftersom jag är en person som har kort startsträcka mellan tanke och handling ville jag ha färdigt allt på en gång, men ibland får man helt enkelt ge sig till tåls trots att tålamodet tryter.

Nu i mellandagarna fick jag så äntligen möjlighet att realisera min idé om ett läckert sideboard i järn med hjälp av min käre far och hans kusin här i Dalarna. Jag har aldrig tidigare varit med och svetsat, men fick nu lära mig både det ena och det andra om såväl lödning som hållfasthet. Livet är ett ständigt lärande!

Att se saker växa fram är väldigt spännande och det häftiga med just svetsning är att det kan få det mest tunga material som järn att forma sig. Från att ha varit lösa delar bestående av järnskivor och stänger utvecklades det hela så småningom till en läcker kreation. Och så glad jag blev när jag såg resultatet av min idé.

Bordet ska nu fraktas tillbaka till Stockholm och få sin plats i mitt hem. Och där lär det också få stå. Att ha ett bord i järn är ju nämligen inte det mest flexibla alternativet eftersom det väger bly, men snyggt blev det. Det hela förgylls nu med en ljus stensatta. Jag återkommer med bilder när det är på plats.

Glöm inte att vara kreativa, det lönar sig. Både ekonomiskt och själsligt!

Love

från "svetsaren"

Evening dress in the making

Vad har ni haft för er i helgen? Här ser ni vad jag har sysselsatt mig med. Ett litet projekt om man uttrycker det milt, men ett roligt sådant. Kreativiteten har flödat och efter några timmar framför symaskinenen hade jag förvandlat en kjol och blus till en vacker klänning. En perfekt puderrosa/nudefärgad dröm i spets.

När jag insåg hur varmt det skulle bli i Florens och då svart kändes alltför deprimerande för ett bröllop så skippade jag tanken om Valerie-klänningen som jag skrev om tidigare. Istället gav jag mig ut för att hitta ett alternativ. Klänningar finns det alltid att köpa, men har man fått en bild i hjärnan om hur man vill ha den så är det svårt att släppa. Vad är då alternativet om man inte hittar den klänningen? Jo, att göra den själv.

Jag hittade en kjol och tillhörande blus online och slog till. Redan innan såg jag framför mig hur jag skulle göra om delarna till en klänning och köra på samma läckra bara rygg som på Valerie-klännningen.

Här är resultatet.

/Anna

Kreativitetens vindar

Ikväll är det en sådan där typisk kväll då abstinensen att vara kreativ och få utlopp för den är snudd på för stor. Jag vill skapa, jag vill måla, jag vill inreda, jag vill inspireras!!! Jag har så många idéer att det dunkar i huvudet. Ljusa sommarkvällar är livsfarliga. En liten sten såväl som en gammal dörr kan sätta griller i huvudet på mig just nu. För att inte tala om ljuset. Var ska jag börja? Vad ska jag göra?

Egentligen hade jag behövt ställa mig framför staffliet och måla av mig lite, men orkar inte. Egentligen skulle jag ta en cykeltur för att frigöra energi, men det är för sent. Egentligen skulle jag behöva ett hus på stranden, men plånboken är för tunn. Eller så ska jag bara gå och lägga mig och koppla av? Men tyvärr viner kreativitetens vindar runtomkring mig, i mig. De kallar på mig och jag kan inte fly ifrån dem. Jag måste bara hitta ett sätt att stå stilla i tornadens öga, samla idéerna och istället drömma mig bort till en lugn eftermiddagsbris. En bris som till slut får mig att somna...

Ni kreativa själar därute, sluta aldrig att drömma. Ta ett anteckningsblock, skriv ner alla idéer och skissa upp små inspirationsbilder. Det hjälper!

Sov så gott! 

Live and Love!

/Anna 

New camera

Välkommen hem till mig kära lilla Lumix GX7. En riktigt bra och fin kamera har saknats i mitt liv. Jag har lånat nära och käras kameror och testat mig fram ett tag, men nu har jag äntligen gjort slag i saken och köpt en egen. Valet föll på en Lumix GX7- en kompakt systemkamera av bästa kvalitet och som rekommenderas av bla Fotografiska och flera kända fotografer.

Det ska bli fantastiskt härligt att äntligen få förgylla bloggen med lite bra bilder. Sedan är det förstås en rolig utmaning att lära sig kameran och utveckla fotograferandet. Det ser jag verkligen fram emot. 

Kameran köpte jag hos Scandinavian Photo som ligger på Kungsholmen i Stockholm. Visst skulle jag lika gärna ha kunnat köpt den hos de stora kedjorna, men jag föredrar ändå att köpa sådana här varor hos mindre återförsäljare som är proffs. Att gå in i butiken var en härlig upplevelse bara i sig. Så många duktiga och kreativa människor på en och samma plats. Otroligt inspirerande. Under våren anordnar Scandinavian Photo fotokurser/workshops och när man köper en systemkamera nu innan jul så ingår det i priset. Så det ska jag definitivt utnyttja. Man kan aldrig lära sig för lite.

Kreativitet och glädje!

Love!

/Anna

Art de Biot

Häromdagen blev det ett besök i underbara och pittoreska lilla Biot. Jag har aldrig varit i byn i lågsäsong så det var en ny bekantskap. Tyvärr var många av de trevliga små konstgalleriorna stängda, men samtidigt gör ju det att man hittar nya små pärlor. Galleriet Pierini blev en sådan.

Av en ren slump råkade vi gå förbi den vackra gamla olivpressen i Biot där glaskonstnären Antoine Pierini numera har sin verkstad med tillhörande galleri. Och vilken konst, vilken lokal! Jag brukar inte vara speciellt förtjust i glas som konstmaterial, men det här var något alldeles extra. Robert Antoine är otroligt skicklig och talangfull, blott 34 år gammal.

Galleri Pierini ligger precis innan Biot om man kommer nerifrån kusten. Missa inte ett besök här innan du strosar vidare bland de gamla vindlande Medeltidsgränderna eller besöker något annat glas- eller konstgalleri.

Route de la mer,

9, chemin du plan

06410 Biot

http://www.antoinepierini.com/

Love

/Anna

Misslyckat köp får nytt liv

Ibland gör man köp som helt enkelt blir så fel. Inte för att saken eller plagget i sig inte är snyggt eller vackert utan snarare för att det inte känns rätt. Den där känslan av att "det där är inte jag". Ofta slutar det då med att man ställer in saken i ett skåp eller gömmer plagget långt inne i garderoben. Allt i tron om att det en gång i framtiden kanske kommer att kännas rätt. Den dagen kommer aldrig....

I våras gjorde jag precis ett sådant köp. Jag som älskar långa bohemiska kjolar blev helt till mig när jag såg Odd Mollys yolt shirt i deras online shop. Glad och nöjd klickade jag hem skjolen i hopp om att ha funnit den perfekta sommarkjolen. Ack så fel jag hade. Kjolen var otroligt vacker och hade säkert suttit perfekt på någon annan, men på mig var den bara fel. Den vackra linningen med pärlprodyr och nitar var fantastisk, likaså spetsmönstret. Men resten...

Med mina långa ben blev den fotsida kjolen en vadlång historia och den trevliga spetsen i nederkant påminde snarare om en gardin i mormors kök. Nej, det kändes inte alls kul. Kjolen har legat i garderoben hela sommaren. Emellanåt har den tagits fram, men lika snabbt lagts tillbaka. Tills häromdagen då jag kom på den brillanta idén att faktiskt kapa av kjolen och göra om den till en mer smickrande längd. När saxen sedan tog sina första klipp i tyget insåg jag att det inte fanns någon återvändo. Jag klippte och nålade, flyttade om spetsar och justerade innertyg.

Den nya, kortare varianten blev underbar. Dock kändes överflödet av tyg som blivit över sådär. Ska man kanske sy ett linne av det här tro? funderade jag för mig själv. Och ett linne blev det, med resår och allt. Men när jag sedan kombinerade ihop linnet med kjolen upptäckte jag ganska snabbt att det hela skulle bli tusen gånger bättre om jag gjorde om de lösa delarna till en klänning.

Och vips så hade den långa kjolen förvandlats till en underbar klänning som jag redan älskar. Den får nu följa med mig på såväl semestrar och grillpartyn som på middagar och picknick.

Tänk så lite som behövdes för att göra något så misslyckat till något så lyckat.   

Love

Anna

In stercore invenitur- I skräpet skall du finna

Att växa upp i ett kreativ hem har vissa fördelar. Man lär sig nämligen att se möjligheter i de mest otänkbara ting. Att rota i containrar och besöka loppmarknader, övergivna industriområden och skrotupplag var inte ett alltför främmande inslag under min barndom. Många skulle nog tycka att dessa miljöer inte var speciellt lämpade lekmiljöer för barn, men min käre far fostrade oss i andan av det latinska uttrycket In stercore invenitur  (I skräpet skall du finna). Som liten skrattade jag mest åt de galna tingen som släpades hem till vår gård, men med åren har jag insett att det nog påverkat mig mer än jag tidigare trott.

De konstiga materialen, de kastade reservdelarna, de gamla järnvägsmuttrarna och de till synes hemska skrotet förvandlades nämligen ganska snabbt till läckra installationer eller blev en del av häftiga möbler och lampor.

Idag är jag precis som mina föräldrar. Jag är på ständig jakt efter spännande och övergivna ting. Det mest fascinernade är också att tänka på vilken historia de har. I vilket hem har den gamla gramofonen spelat LP-skivor? Från vilka skeppsvrak kommer de gamla ekstockarna? Vem har har drejat det vackra lerkruset? Och från vilket land kommer den gamla brudkistan?

Att komma över eller stöta på övergivna ting är också en spänningshöjare i vardagen. För ett antal år sedan upptäckte jag en gammal skylt från ett anrikt och vackert stadshotell kastad i container. Skylten hade hängt i lobbyn i hotellets foajé och de vackert inristade bokstäverna med namn på hotellets kända pianobar, omtalade festlokal och berömda sviter fick mig att sukta av åtrå. Jag funderade länge och väl på hur jag smidigast skulle få hem den och eftersom skylten var kastad i containern skulle den ju ändå kastas.

Jag tog aldrig med den där skylten från containern. Än idag ångrar jag det beslutet. Den var så otroligt vacker där den låg bland allt bråte...

För ett antal veckor sedan gick jag förbi några så kallade Big Bags i närheten där jag bor. Jag drog ganska snabbt slutsatsen att byggnaden bredvid skulle stamrenoveras för på gatan stod allt från utkastade toaletter till badkar....och så flera orangea Big Bags med krossat klinker. Jag gick förbi de stora säckarna som skulle köras till soptippen och känslan av besvikelse när jag såg de krossade plattorna var total. Men så fanns det en Big Bag...

Lyckan och adrenalinet som infann sig när jag insåg vad som döljde sig inuti var fantastisk. I den till synes anspråkslösa säcken som de flesta bara passerade förbi fanns nämligen ett stort antal plattor av vackert marockanskt klinker.

De flesta plattor var skadade, men det fanns ett antal godbitar. Med murbruk på baksidan förvisso, men ändå. Jag började genast att rota i säcken och efter några minuter hade jag funnit 8 vackra klinkerplattor.

Efter lite omsorg och putsande har det kastade marockanska klinkerplattorna nu förvandlats till vackra grytunderlägg och spännande inslag på min balkong.

In stecore invenitur- var kreativ och lek och glöm inte att det mest förskräckliga miljöer kan bära på glimmande skatter.

Lev och njut!

Anna

Art by Anna

Under vissa perioder i livet har man större behov av att få uttrycka sig än under andra. Jag har ofta gjort det med ord, men för en tid sedan började jag måla igen och upptäckte kraften i att få uttrycka sig i bild och form.

Ända sedan barnsben har penslar, färg, kritor, skissblock och målardukar varit ett närvarande inslag i mitt liv, men det är först nu som jag har börjat måla stora tavlor. Känslan av att stå vid staffliet och låta penslarna leka är magisk. Just där och då är jag i en helt annan värld där vardagens alla måsten och stress är som bortblåsta. Det finns olika sätt att hitta inre ro. Vissa använder sig av yoga, andra meditation. För mig har det blvit måleriet.

Motiven är sällan förutbestämda, men det finns alltid en känsla som målningarna tar sin början i. Beroende på humör och sinnesro tar sig därför tavlorna olika uttryck. Vissa är väldigt färglada, andra mer dämpade.

Ett inslag i mina målningar som ofta kommer tillbaka är ansikten, ofta diffusa. Det är långt ifrån alla gånger som jag har planerat att måla dit dem. Ibland dyker de bara upp i målningen utan att jag medvetet målat dit dem. Den känslan är både häftig och lite skrämmande. Vad vill de säga mig? Och varför dyker de upp?

När penslarna lever sitt eget liv återkommer också ofta strecken, eller tårarna om man så vill. Det kan finnas många förklaringar till varför de finns med, men en tanke är att jag vill bryta av och markera något som annars skulle kännas för snällt eller tillrättalagt. Jag vill ha in dramatik och visa att livet inte alltid är ljust och vackert. Alla människor har mörka sidor, sorg och tårar och det vill jag gestalta. Därför finns det ofta mörka partier i mina målningar även om tavlan i sig är väldigt ljus.

För mig är måleriet allt från terapi till frihet. Miljön och omgivningen är viktig och känns inte den bra blir jag inte heller inspirerad. Och inspiration är a och o.

Låt penslarna leka!

/Anna